Ett dropp, tack!
Nu har det varit så där synd om mig igen. Den här gången kan man till och med säga att det var jättesynd om mig.
Efter att ha gått i flera månader med ihärdigt magont nådde det sin kulmen förra måndagen. Smärtorna i magen och njurarna var fruktansvärda och magen svullnade upp likt ett biafrabarns. Under dagen steg febern och nådde till slut 39 grader. När läget var ungefär detsamma dagen därpå tvingade Christer mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Jag gick till slut motvilligt med på det mot att han stannade hemma med mig (lockbete fungerar utmärkt på mig).
Efter ett besök på vårdcentralen där det konstaterades att snabbsänkan låg på 66 och att läget var ganska akut bar det iväg till Västerviks sjukhus. Där väntade ett antal (fruktansvärda) timmars väntan och diverse otrevliga undersökningar innan de till slut bjöd på kanyl med dropp och en säng på avdelning 2.
Dag 2 bjöd på ännu fler provtagningar och magnetröntgen där man inte hittade något av intresse. Det ser bra ut, hette det. Jag kände mig visserligen mycket bättre, men frågorna var många och obesvarade när jag på eftermiddagen skickades hem.
Jag har efter min sjukhusvistelse börjat fundera lite seriöst på det här med kosttillskott och vitaminer. Trots att jag inte fick äta på över 24 timmar och sov oroligt och alldeles för lite var jag ändå piggare än någonsin. När hände det sist att jag vaknade pigg och alert kl 7? Förmodligen när jag var typ fyra.
Man skulle ha dropp lite oftare.
Efter att ha gått i flera månader med ihärdigt magont nådde det sin kulmen förra måndagen. Smärtorna i magen och njurarna var fruktansvärda och magen svullnade upp likt ett biafrabarns. Under dagen steg febern och nådde till slut 39 grader. När läget var ungefär detsamma dagen därpå tvingade Christer mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Jag gick till slut motvilligt med på det mot att han stannade hemma med mig (lockbete fungerar utmärkt på mig).
Efter ett besök på vårdcentralen där det konstaterades att snabbsänkan låg på 66 och att läget var ganska akut bar det iväg till Västerviks sjukhus. Där väntade ett antal (fruktansvärda) timmars väntan och diverse otrevliga undersökningar innan de till slut bjöd på kanyl med dropp och en säng på avdelning 2.
Dag 2 bjöd på ännu fler provtagningar och magnetröntgen där man inte hittade något av intresse. Det ser bra ut, hette det. Jag kände mig visserligen mycket bättre, men frågorna var många och obesvarade när jag på eftermiddagen skickades hem.
Jag har efter min sjukhusvistelse börjat fundera lite seriöst på det här med kosttillskott och vitaminer. Trots att jag inte fick äta på över 24 timmar och sov oroligt och alldeles för lite var jag ändå piggare än någonsin. När hände det sist att jag vaknade pigg och alert kl 7? Förmodligen när jag var typ fyra.
Man skulle ha dropp lite oftare.
Grand Ole Opry drunknar!
I natt hade jag en hemsk mardröm där jag nästan drunknade i en vattenfylld spöklik stad. När jag sedan läser en sådan här tragisk nyhet blir jag självklart fundersam - var jag självaste Grand Ole Opry i natt?
Hur som helst. Det här är ju fruktansvärt. Skicka dit varenda disktrasa i hela världen, fort!
Hur som helst. Det här är ju fruktansvärt. Skicka dit varenda disktrasa i hela världen, fort!
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/flodvag-drabbar-countrysymbol-i-nashville-1.1087975
Ett nytt liv
Äntligen har jag skickat in den sista analysuppgiften i kursen Stadsliv och hållbar utveckling och jag kan inte beskriva min lycka i ord! Uppgiften har hängt över mig som en tung och ful ryggsäck, den har med en sur andedräkt flåsat mig i örat dagarna i ända. Den har fullkomligt sugit livslusten ur mig. Jag hoppas verkligen att jag blir godkänd, trots att de fem sidorna jag till slut lyckades få ihop i stort sett bara är orbajs.
Nu när jag bara har en liten hemtenta i Marxistisk teori kvar fram till den 7 juni, kan man praktiskt taget säga att jag invigt min semester som varar tills i höst. Detta ska firas tillsammans med Gosia, som lämnar Hultan om två dagar för ett liv som vagabond.
I och med detta kursavslut är jag härmed en fri människa. Jag är inte längre fast i mitt soffhörn. Vilken grej! Jag måste börja planera mitt nya liv som en fri individ!
Jag tror jag börjar med att gå över till Gosia. Ska bli skönt att andas lite frisk luft, se omvärlden. Det var länge sen nu.
Nu när jag bara har en liten hemtenta i Marxistisk teori kvar fram till den 7 juni, kan man praktiskt taget säga att jag invigt min semester som varar tills i höst. Detta ska firas tillsammans med Gosia, som lämnar Hultan om två dagar för ett liv som vagabond.
I och med detta kursavslut är jag härmed en fri människa. Jag är inte längre fast i mitt soffhörn. Vilken grej! Jag måste börja planera mitt nya liv som en fri individ!
Jag tror jag börjar med att gå över till Gosia. Ska bli skönt att andas lite frisk luft, se omvärlden. Det var länge sen nu.
En tidning i min smak!
Om Christers kärlek till ost
Christer har en stor passion för ost i alla dess former och hans kärlek till produkten har inga gränser. När han äter smörgås överger han ganska snart brödet och går fullständigt lös på osten istället. När vi besöker affären fastnar han alltid vid ostdisken och vrider och vänder drömskt på varje ostsort, trots att han förmodligen kan varenda artikelnummer utantill vid det här laget. Varje ny produkt som piffats till med en ostsmak köper han direkt, hela ost-konceptet sväljer han (bokstavligt talat) med hull och hår.
Ikväll somnade han ganska tidigt på soffan till Da Vinci-koden medan jag tittade på gamla klipp från Hylands hörna på SVT Play. För en stund sedan masade jag mig iväg till köket för att ta en kvällsmacka, och strax därefter dök Christer upp i dörröppningen, nyvaken och rödögd. Han vinglade till av trötthet och pep lite ynkligt att han skulle gå och lägga sig.
När lagt mig tillrätta igen i mitt soffhörn med smörgåsen i min hand tassade Christer in i vardagsrummet och sträckte fram en bit av sin nyinköpta ost. "Här, smaka".
Trots att han var så trött att han knappt kunde stå på benen tog han sig ändå tid att avnjuta en bit ost innan han lämnade denna söndag bakom sig.
Ikväll somnade han ganska tidigt på soffan till Da Vinci-koden medan jag tittade på gamla klipp från Hylands hörna på SVT Play. För en stund sedan masade jag mig iväg till köket för att ta en kvällsmacka, och strax därefter dök Christer upp i dörröppningen, nyvaken och rödögd. Han vinglade till av trötthet och pep lite ynkligt att han skulle gå och lägga sig.
När lagt mig tillrätta igen i mitt soffhörn med smörgåsen i min hand tassade Christer in i vardagsrummet och sträckte fram en bit av sin nyinköpta ost. "Här, smaka".
Trots att han var så trött att han knappt kunde stå på benen tog han sig ändå tid att avnjuta en bit ost innan han lämnade denna söndag bakom sig.
Förlåt för att jag gnällde om att det var kallt igår, men snälla, gör inte så här mot mig!
Jag hoppas att det är aska, annat tolererar jag inte!
The Rattletones på frälsningsmission
Tidigare idag var vi och spelade på Valhall i Hultsfred för åttondeklassare i syfte att ge dem den årliga dosen av kultur, som det hette. För vår del handlade det dock enbart om att frälsa. Vi såg det som ett kall - detta var vår chans att rekrytera några framtida rock'n'roll-nördar!
Status: Mission helt jävla impossible.
Vi möttes av ett gäng sömniga 14-åringar som himlade med ögonen, så där som bara 14-åringar kan. Mobiltelefonen var mycket intressantare än de puckon som stod på scenen och gjorde sig till. Barmhärtighetsapplåder och total tystnad. När vi presenterade sista låten plockade de snabbt ihop sina saker och började lunka ut ur lokalen, en efter en. Vår mission blev snarare en korsfästning.
Som Arne Qvick skulle sagt: "Jag stod där stum och tänkte: Hur enkel är min lilla ros".
Det här var utan tvekan den svåraste utmaningen vi ställts inför! Att försöka väcka någon form av intresse, eller åtminstone en reaktion hos en 14-åring är väl egentligen för mycket att hoppas på. Men kanske, kanske finns det någon av dem som går hem och lägger pannan i djupa veck och tänker: "vad tusan var det där för något?!"
Status: Mission helt jävla impossible.
Vi möttes av ett gäng sömniga 14-åringar som himlade med ögonen, så där som bara 14-åringar kan. Mobiltelefonen var mycket intressantare än de puckon som stod på scenen och gjorde sig till. Barmhärtighetsapplåder och total tystnad. När vi presenterade sista låten plockade de snabbt ihop sina saker och började lunka ut ur lokalen, en efter en. Vår mission blev snarare en korsfästning.
Som Arne Qvick skulle sagt: "Jag stod där stum och tänkte: Hur enkel är min lilla ros".
Det här var utan tvekan den svåraste utmaningen vi ställts inför! Att försöka väcka någon form av intresse, eller åtminstone en reaktion hos en 14-åring är väl egentligen för mycket att hoppas på. Men kanske, kanske finns det någon av dem som går hem och lägger pannan i djupa veck och tänker: "vad tusan var det där för något?!"
Hatad av Vimmerbytidningen
I lördags spelade vi på Björkbacken i Vimmerby, och givetvis var Vimmerby tidning där och gjorde reportage. I morse slog jag upp tidningen och självklart har de publicerat den sämsta bilden dom kunde hitta. De övriga i bandet ser åtminstone normala ut, men jag utsätts alltid för (vad jag förmodar är) hatdåd av journalisterna på Vimmerby tidning.
Den underbara vinkeln gör mig 10 kg tyngre än vanligt.
Andra härliga bilder från tidningen av äldre datum:
Det kanske inte framgår av den dåliga kvalitéten, men jag har grisnäsa och vrålar.
The Retards
Blind Seth
Min vaxdockefierade sambo
Heja vidvinkelobjektivet!
...som sagt.
Christer med kapat hår och härligt överbett
Återigen har tidningen gjort mig 10 kg större
Det tandlösa paret
Den värsta av dem alla. Denna bild var dessutom på löpsedlarna. Kul ju!
Så, tack Vimmerby tidning - ni gjorde min dag!
Den underbara vinkeln gör mig 10 kg tyngre än vanligt.
Andra härliga bilder från tidningen av äldre datum:
Det kanske inte framgår av den dåliga kvalitéten, men jag har grisnäsa och vrålar.
The Retards
Blind Seth
Min vaxdockefierade sambo
Heja vidvinkelobjektivet!
...som sagt.
Christer med kapat hår och härligt överbett
Återigen har tidningen gjort mig 10 kg större
Det tandlösa paret
Den värsta av dem alla. Denna bild var dessutom på löpsedlarna. Kul ju!
Så, tack Vimmerby tidning - ni gjorde min dag!
Ödets uppfostrande käftsmällar
Som vanligt var jag ute i sista sekund (bokstavligt talat denna gång) när jag blev klar med veckans inlämningsuppgift. Jag hade i vanligt ordning misskalkylerat tidsåtgången kopiöst och lämnades med hundratals sidor att läsa, samt en mastig uppgift gällande mitt rörelsemönster i föhållande till miljömässig hållbarhet - på två dagar.
Uppgiften skulle vara inlämnad senast kl. 00.00 i natt och jag blev klar 23.59. So far so good. När jag skulle logga in på portalen för att skicka in uppgiften var utandningen nära, men förvandlades snart till ett kvävt paniskt tjut. Sidan har dött!
Jag ser inte det här som något annat än ödets uppfostrande käftsmällar, i syfte att förmedla budskapet "lär dig att planera, för helvete!" på ett så irriterande sätt som möjligt.
Lär jag mig av sånt här? Nej. Tyvärr, men nej.
Varför, varför varför?!
Uppgiften skulle vara inlämnad senast kl. 00.00 i natt och jag blev klar 23.59. So far so good. När jag skulle logga in på portalen för att skicka in uppgiften var utandningen nära, men förvandlades snart till ett kvävt paniskt tjut. Sidan har dött!
Jag ser inte det här som något annat än ödets uppfostrande käftsmällar, i syfte att förmedla budskapet "lär dig att planera, för helvete!" på ett så irriterande sätt som möjligt.
Lär jag mig av sånt här? Nej. Tyvärr, men nej.
Varför, varför varför?!
VG som i very good
Fick idag det efterlängtade mailet ifrån kursansvarig i Sociala geografier. Jag hade mina aningar om att jag blivit godkänd i kursen, jag fick ett mail i förra veckan som talade om att de som blivit underkända eller behöver komplettera redan hade blivit informerade. Trots det kunde jag ändå inte riktigt unna mig att andas ut - kanske hade de glömt att maila mig. Kanske var jag trots allt underkänd.
I helvete heller! Jag fick VG! Högsta betyg - högsta! Man har ju liksom vant sig vid att vara medelmåtta vid det här laget. Det här blir svårsmält.
Fick dock ett smärre slag i magen av veckans övning i den nya kursen Stadsliv och hållbar utveckling. Inga VG'n här inte, det känns liksom i luften.
Jag har nu bytt namn på bloggen och stökat om lite, kanske i förhoppning om det ska generera i en mer frekvent aktivitet. Förmodligen inte. Om inte annat så lyckades jag i alla fall slösa bort ett gäng dyrbara pluggtimmar på att försöka lära mig GIMP.
I helvete heller! Jag fick VG! Högsta betyg - högsta! Man har ju liksom vant sig vid att vara medelmåtta vid det här laget. Det här blir svårsmält.
Fick dock ett smärre slag i magen av veckans övning i den nya kursen Stadsliv och hållbar utveckling. Inga VG'n här inte, det känns liksom i luften.
Jag har nu bytt namn på bloggen och stökat om lite, kanske i förhoppning om det ska generera i en mer frekvent aktivitet. Förmodligen inte. Om inte annat så lyckades jag i alla fall slösa bort ett gäng dyrbara pluggtimmar på att försöka lära mig GIMP.
Nej mormor, jag är inte kommunist.
Mormor: Vad är det du läser nu för något?
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Va! Vad säger du?!
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Du är väl inte kommunist heller?!
Karl Marx
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Va! Vad säger du?!
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Du är väl inte kommunist heller?!
Karl Marx
Apvin!
För oss som inte vill krångla till det utan uppskattar billiga fyllor, alkohol som inte smakar alkohol och framför allt - en trevlig förpackning. Guuuutt!
Noll inspiration
Ikväll hade jag tänkt att städa men istället fick jag lust att sy. Jag rev fram flera meter tyg och lade ut det över vardagsrumsgolvet och började klippa till bitar. Givetvis klippte jag med ens fel och tappade tålamodet. Inte orkade jag plocka undan efter mig heller.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Noll inspiration
Ikväll hade jag tänkt att städa men istället fick jag lust att sy. Jag rev fram flera meter tyg och lade ut det över vardagsrumsgolvet och började klippa till bitar. Givetvis klippte jag med ens fel och tappade tålamodet. Inte orkade jag plocka undan efter mig heller.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Elektrifierad åsna
Jag har nu ett jättehärligt arbete framför mig den närmsta månaden. Utifrån 1000 sidor litteratur ska vi skriva en rapport om valfritt ämne på ungefär 20 sidor. Åh, vad jag ska kunna slappna av och ha det bra i jul.
Kl 06:37 i morse vaknade jag av ett jäkla skrålande. Någon form av musik spelades högt i vår lägenhet och då Christer redan borde vara på jobbet sedan en timma tidigare blev jag himla fundersam på vad som pågick. Vem bedrev ett disco i vårt hem?!
Läget blev inte särskilt mycket klarare då jag fann källan till skrålet. På vardagsrumsbordet stod datorn - ihopfälld - och spelade Johnny Hortons Electrified Donkey på mycket hög volym.
Jag kan ju ibland, gärna när det är mörkt och jag är trött, ta till övernaturliga förklaringar. I mitt huvud blev det ren sanning att detta var ett tecken från ovan. Naturligtvis hade jag mycket svårt att somna om.
Förmodligen var det inget tecken från ovan. Förmodligen var det Christer som laddat ner ett gammalt avsnitt av Atomic Cocktail och sedan glömt att stänga ner programmet varpå det laddats färdigt och startats. Han säger att det var så.
Det kan ju å andra sidan har varit en vänlig själ från ovan som hört mig säga allt för många gånger att nu måste jag börja stiga upp tidigare. Kanske ville denna bara hjälpa till med en trevlig låt. Detta har ännu inte bekräftats.
Kl 06:37 i morse vaknade jag av ett jäkla skrålande. Någon form av musik spelades högt i vår lägenhet och då Christer redan borde vara på jobbet sedan en timma tidigare blev jag himla fundersam på vad som pågick. Vem bedrev ett disco i vårt hem?!
Läget blev inte särskilt mycket klarare då jag fann källan till skrålet. På vardagsrumsbordet stod datorn - ihopfälld - och spelade Johnny Hortons Electrified Donkey på mycket hög volym.
Jag kan ju ibland, gärna när det är mörkt och jag är trött, ta till övernaturliga förklaringar. I mitt huvud blev det ren sanning att detta var ett tecken från ovan. Naturligtvis hade jag mycket svårt att somna om.
Förmodligen var det inget tecken från ovan. Förmodligen var det Christer som laddat ner ett gammalt avsnitt av Atomic Cocktail och sedan glömt att stänga ner programmet varpå det laddats färdigt och startats. Han säger att det var så.
Det kan ju å andra sidan har varit en vänlig själ från ovan som hört mig säga allt för många gånger att nu måste jag börja stiga upp tidigare. Kanske ville denna bara hjälpa till med en trevlig låt. Detta har ännu inte bekräftats.
Für Elise och Kalle Johansson
Jag brukar i de flesta avseenden känna att det där med barndom och tonårstid är ett avslutat kapitel som jag inte har några som helst behov av att återuppleva men ikväll fick jag en slags uppenbarelse som liksom slog mig på käften. Helt plötsligt fick jag någon slags utomkroppslig upplevelse och det kändes som att jag såg mig själv med någon annans ögon (bildligt talat alltså, det vore äckligt annars) och insåg då vilken feg och ängslig Camilla jag blivit.
Jag har blivit rädd för allt. Allt allt allt. Jag är ständigt ängslig och alltid beredd på det värsta. Jag vågar inte längre ta risker och sväva ut som jag kunde göra förr (och tro mig, det gjorde jag!). Jag har blivit torr och rationell.
För förmodligen första gången på... ja, någonsin, kan jag längta tillbaka till tiden innan och under högstadiet, eller åtminstone önska att jag kunde återfå åtminstone hälften av den naivitet, impulsivitet och total avsaknad av rädsla jag en gång besatt.
För att spinna vidare lite på det ämnet kan jag inleda dagsrapporteringen med att berätta att jag aldrig tidigare i mitt liv har haft ångest i samband med prov eller besked om provresultat - förrän nu.
Idag var det tentamensutdelning och jag fick handsvett redan när jag slog upp porten till universitetet. När det väl var dags för läraren att ropa upp namnen och dela ut tentan med resultatet kändes det som om det bodde en slagborrmaskin i min bröstkorg. När tentan fanns i min hand och pryddes av ett G kunde jag återgå till normal människa igen.
Just nu håller vi på med kvalitativ metod i skolan och ska observera samt utforma en intervju kring ett fenomen. Vi har valt att observera en flygel. Det låter inte klokt men det är det! När flygeln står i en universitetsaula kan det bli himla intressant.
Den i princip enda förutfattade meningen vi gick in med var den här med Für Elise och Kalle Johansson. Hur fan kommer det sig att det är, ofta endast, just dessa två melodier som människor i nio fall av tio lyckas frambringa i mötet med ett piano?
Idag observerade vi flygeln, eller människors relation till flygeln, i två timmar. Totalt fyra personer slog sig ned och började spela. Det blev Für Elise och Kalle Johansson i fyra fall av fyra.
I det sista fallet varvades melodierna med varandra i tjugo minuter. Där fick vi dock höra hela versionen av Kalle Johansson och det fick i alla fall mina ögonbryn att höjas då det inte hör till vanligheten. Jag fick nämligen själv lära mig hela melodin av min pappa när jag var liten så man skulle kunna räkna mig som en tvättäkta Kalle Johanssonare.
Jag har blivit rädd för allt. Allt allt allt. Jag är ständigt ängslig och alltid beredd på det värsta. Jag vågar inte längre ta risker och sväva ut som jag kunde göra förr (och tro mig, det gjorde jag!). Jag har blivit torr och rationell.
För förmodligen första gången på... ja, någonsin, kan jag längta tillbaka till tiden innan och under högstadiet, eller åtminstone önska att jag kunde återfå åtminstone hälften av den naivitet, impulsivitet och total avsaknad av rädsla jag en gång besatt.
För att spinna vidare lite på det ämnet kan jag inleda dagsrapporteringen med att berätta att jag aldrig tidigare i mitt liv har haft ångest i samband med prov eller besked om provresultat - förrän nu.
Idag var det tentamensutdelning och jag fick handsvett redan när jag slog upp porten till universitetet. När det väl var dags för läraren att ropa upp namnen och dela ut tentan med resultatet kändes det som om det bodde en slagborrmaskin i min bröstkorg. När tentan fanns i min hand och pryddes av ett G kunde jag återgå till normal människa igen.
Just nu håller vi på med kvalitativ metod i skolan och ska observera samt utforma en intervju kring ett fenomen. Vi har valt att observera en flygel. Det låter inte klokt men det är det! När flygeln står i en universitetsaula kan det bli himla intressant.
Den i princip enda förutfattade meningen vi gick in med var den här med Für Elise och Kalle Johansson. Hur fan kommer det sig att det är, ofta endast, just dessa två melodier som människor i nio fall av tio lyckas frambringa i mötet med ett piano?
Idag observerade vi flygeln, eller människors relation till flygeln, i två timmar. Totalt fyra personer slog sig ned och började spela. Det blev Für Elise och Kalle Johansson i fyra fall av fyra.
I det sista fallet varvades melodierna med varandra i tjugo minuter. Där fick vi dock höra hela versionen av Kalle Johansson och det fick i alla fall mina ögonbryn att höjas då det inte hör till vanligheten. Jag fick nämligen själv lära mig hela melodin av min pappa när jag var liten så man skulle kunna räkna mig som en tvättäkta Kalle Johanssonare.
The Rattletones till Spanien!
WOOOOHOOOOO!!!
Vår första utlandsspelning är bokad!
I april 2011 spelar vi på Valencia Hall Party!
Jag vet inte hur många gånger jag fantiserat om hur det skulle vara att öppna inboxen på
Myspace och motta ett mail från en utlandsarrangör. Om och om igen har jag lekt med tanken. Drömt.
Igår hände det. Igår hände det verkligen.
Nu är det 520 dagar kvar tills festivalen drar igång.
Det är helt jävla fantastiskt att hårt arbete faktiskt lönar sig.
Vår första utlandsspelning är bokad!
I april 2011 spelar vi på Valencia Hall Party!
Jag vet inte hur många gånger jag fantiserat om hur det skulle vara att öppna inboxen på
Myspace och motta ett mail från en utlandsarrangör. Om och om igen har jag lekt med tanken. Drömt.
Igår hände det. Igår hände det verkligen.
Nu är det 520 dagar kvar tills festivalen drar igång.
Det är helt jävla fantastiskt att hårt arbete faktiskt lönar sig.
Tentamaraton!
Tredje frågan av fyra avklarad och 15,5 timmar kvar innan inlämning. Hepphepp!
För övrigt har jag en skum ilande värk på ett odefinierbart ställe i munnen som gör mig lite låg. Smärtan har under dagen kommit med 10-15-minutersintervaller men under kvällens gång har värkarna kommit tätare och tätare. Ska jag föda ur munnen månne?
Det värsta är att jag verkligen inte kan lokalisera smärtan. Någonstans i vänstra nederkäken/tanden/kinden. Jag vet verkligen inte. Men när ilningarna kommer så liksom ryser jag på kinden.
Nej förresten. Det värsta är att jag fortfarande är slav under en hemtenta i mikrosociologi och att jag ska försöka analysera Jane Addams livssituation ur ett intersektionellt perspektiv trots att jag, efter många och långa timmars läsning, inte har den blekaste aning om vad det är.
Det blir till att ordbajsa helt enkelt.
För övrigt har jag en skum ilande värk på ett odefinierbart ställe i munnen som gör mig lite låg. Smärtan har under dagen kommit med 10-15-minutersintervaller men under kvällens gång har värkarna kommit tätare och tätare. Ska jag föda ur munnen månne?
Det värsta är att jag verkligen inte kan lokalisera smärtan. Någonstans i vänstra nederkäken/tanden/kinden. Jag vet verkligen inte. Men när ilningarna kommer så liksom ryser jag på kinden.
Nej förresten. Det värsta är att jag fortfarande är slav under en hemtenta i mikrosociologi och att jag ska försöka analysera Jane Addams livssituation ur ett intersektionellt perspektiv trots att jag, efter många och långa timmars läsning, inte har den blekaste aning om vad det är.
Det blir till att ordbajsa helt enkelt.
Sista lediga helgen är över!
I tre långa veckor har vi haft semester från spelningar. Det har varit dom tre tråkigaste helgerna i mitt liv.
Redan första helgen höll vi på att gå sönder här hemma. Christer satt och spelade psykadeliska och totalt urflippade slingor på gitarren oavbrutet i tre timmar. Jag satt i fåtöljen iförd pyjamasbyxor och stirrade ut genom fönstret utan att egentligen titta på något. Då och då suckade vi.
Förra helgen minns jag inte ens.
Igår kväll, efter en misslyckad loppisrunda, fick vi nog och åkte hem till Hasse och jammade.
Nu är det alltså äntligen söndag och den meningslösa ledigheten är över! Nästa helg blir det spelning i Påryd och efter det är det nästintill fullbokat resten av året.
Vår senaste spelning ägde rum på Kutens bensin på Fårö och jag tänkte dela med mig av både bilder och historien om helgen nedan. När jag tänker efter kanske det i alla fall behövdes en liten semester och tid för att hitta lugnet igen efter den resan...
Några dagar innan vi begav oss av till Fårö hade jag per telefon fått en beskrivning till stället där vi skulle övernatta. Tyvärr var alla rum fullbokade på både motellet och vadrarhemmet så vi skulle få sova på en scen i en teaterbyggnad. Dom skulle ordna med både sängar och element så det lät ju inte illa alls.
Fåröfärjan anlände vid midnatt och vi fortsatte mot Kutens bensin enligt vägbeskrivningen. På Fårö finns dock inga gatlampor så det försvårade ju läget en aning. När vi enligt vägbeskrivingen var framme vid målet svängde vi av in mot gården och parkerade. Plötsligt knackar det på rutan och utanför kan man urskilja en halvnaken man. Mannen, som bryter på amerikanska, upplyser oss om att vi "åoukt feil". Hur han visste det och vad han gjorde där vet jag inte och han försvann lika snabbt som han dök upp.
Vi vände och tog in på nästa infart. Bakom träden skymtade en stor byggnad med skylten "Teater". Vi var nu framme på riktigt. Vi pakerade bilarna, klev ur, sträckte på oss och gick in i byggnaden.
Byggnaden visade sig vara en lada och inuti fanns bara en massa bråte. Det var kallt och fuktigt och luktade gammalt vad-som-helst-egentligen. Vi inspekterade ladan på både in- och utsidan men kunde inte begripa var det var menat att vi skulle sova. Strax före 3 ringde jag upp dem och bad om hjälp. Den franska dottern svarade och förklarade att det var i ladan vi skulle sova och att de ställt upp sängar åt oss under en presenning. Jag vände blicken in mot ladan och fick mycket riktigt se en grottliknande konstrukion av presenning. Inuti fanns fyra sängar uppställda varav en på drickabackar. Varje madrass pryddes av suspekta fläckar.
Jag försökte verkligen att se positivt på vårt boende. Jag försökte in i det längsta. Christer, Seth och Hasse tog det inte riktigt lika bra. Efter att ha försökt acklimatisera oss och insett att det fan inte går ringde jag upp och bad snällt om ett annat boende.
Thomas "kuten" kom och visade oss vägen till hans motell där det råkade finnas två lediga rum just den natten. På gården vid motellet dök plötsligt en likblek halvnaken kvinna upp framför oss i ljuset från Christers ficklampa. Hon var på väg ut från ett husvagnsliknande boende på gården. Runt sig hade hon ett lakan som höll på att glida ner och samtidigt som hon skulle försöka rusa förbi oss slet hon febrilt i lakanet för att behålla det runt sig vilket gjorde att hon liksom haltade och snubblade fram. Mitt hjärta hoppade över ett par slag i ren skräck och mitt liv passerade i revy.
"Hej hej" säger Christer, artig som han är.
Vi fick vår sömn till slut i alla fall. Morgonen därpå bjöds det på left-overs av broccolipaj och franska pannkakor i det något (!) bohemiska köket. Vattnet i huset gick förövrigt inte att dricka då det luktade avlopp. Natten mot lördagen fick vi övernatta i en stuga på stranden.
Resten av helgen flöt på i samma märkliga och bohemiska anda och det var verkligen en upplevelse utan dess like. Spelningen gick hur bra som helst och vi blev ombedda att komma tillbaka fler gånger vilket vi gärna gör för trots allt är Kutens bensin ett ställe som inte liknar något annat och är väl värt ett besök!
Jag på Gotlandsfärjan. Lyckligt ovetandes om vad som komma skall.
Se förresten vilken flitig student jag är som har med sig böckerna på
våra rock 'n' roll-resor!
Dom andra, däremot, roade sig med pyssel. Här ägnar sig Seth åt
hjärngymnastik på hög nivå!
Gott?
Ja, säger Hasse.
Vårt rum på motellet.
Christer blev lite nervös av bokens omslag.
Vi åkte fint till Fårö! Seths Oldsmobile -50 och Christers Ford -50
Infarten till Kutens bensin.
James Dean death party
Kutens bensin
Döda bilar. RIP.
Det tar liksom aldrig slut
Baksidan av motellet
Vi passade på att turista lite på lördagsförmiddagen. Här är raukar.
Tror jag.
Makarna Bergmans grav
Jag och Christer
Jag vet att Hasse sitter inne med en massa bilder från den helgen så det kan hända att det kommer fler vad det lider.
Redan första helgen höll vi på att gå sönder här hemma. Christer satt och spelade psykadeliska och totalt urflippade slingor på gitarren oavbrutet i tre timmar. Jag satt i fåtöljen iförd pyjamasbyxor och stirrade ut genom fönstret utan att egentligen titta på något. Då och då suckade vi.
Förra helgen minns jag inte ens.
Igår kväll, efter en misslyckad loppisrunda, fick vi nog och åkte hem till Hasse och jammade.
Nu är det alltså äntligen söndag och den meningslösa ledigheten är över! Nästa helg blir det spelning i Påryd och efter det är det nästintill fullbokat resten av året.
Vår senaste spelning ägde rum på Kutens bensin på Fårö och jag tänkte dela med mig av både bilder och historien om helgen nedan. När jag tänker efter kanske det i alla fall behövdes en liten semester och tid för att hitta lugnet igen efter den resan...
Några dagar innan vi begav oss av till Fårö hade jag per telefon fått en beskrivning till stället där vi skulle övernatta. Tyvärr var alla rum fullbokade på både motellet och vadrarhemmet så vi skulle få sova på en scen i en teaterbyggnad. Dom skulle ordna med både sängar och element så det lät ju inte illa alls.
Fåröfärjan anlände vid midnatt och vi fortsatte mot Kutens bensin enligt vägbeskrivningen. På Fårö finns dock inga gatlampor så det försvårade ju läget en aning. När vi enligt vägbeskrivingen var framme vid målet svängde vi av in mot gården och parkerade. Plötsligt knackar det på rutan och utanför kan man urskilja en halvnaken man. Mannen, som bryter på amerikanska, upplyser oss om att vi "åoukt feil". Hur han visste det och vad han gjorde där vet jag inte och han försvann lika snabbt som han dök upp.
Vi vände och tog in på nästa infart. Bakom träden skymtade en stor byggnad med skylten "Teater". Vi var nu framme på riktigt. Vi pakerade bilarna, klev ur, sträckte på oss och gick in i byggnaden.
Byggnaden visade sig vara en lada och inuti fanns bara en massa bråte. Det var kallt och fuktigt och luktade gammalt vad-som-helst-egentligen. Vi inspekterade ladan på både in- och utsidan men kunde inte begripa var det var menat att vi skulle sova. Strax före 3 ringde jag upp dem och bad om hjälp. Den franska dottern svarade och förklarade att det var i ladan vi skulle sova och att de ställt upp sängar åt oss under en presenning. Jag vände blicken in mot ladan och fick mycket riktigt se en grottliknande konstrukion av presenning. Inuti fanns fyra sängar uppställda varav en på drickabackar. Varje madrass pryddes av suspekta fläckar.
Jag försökte verkligen att se positivt på vårt boende. Jag försökte in i det längsta. Christer, Seth och Hasse tog det inte riktigt lika bra. Efter att ha försökt acklimatisera oss och insett att det fan inte går ringde jag upp och bad snällt om ett annat boende.
Thomas "kuten" kom och visade oss vägen till hans motell där det råkade finnas två lediga rum just den natten. På gården vid motellet dök plötsligt en likblek halvnaken kvinna upp framför oss i ljuset från Christers ficklampa. Hon var på väg ut från ett husvagnsliknande boende på gården. Runt sig hade hon ett lakan som höll på att glida ner och samtidigt som hon skulle försöka rusa förbi oss slet hon febrilt i lakanet för att behålla det runt sig vilket gjorde att hon liksom haltade och snubblade fram. Mitt hjärta hoppade över ett par slag i ren skräck och mitt liv passerade i revy.
"Hej hej" säger Christer, artig som han är.
Vi fick vår sömn till slut i alla fall. Morgonen därpå bjöds det på left-overs av broccolipaj och franska pannkakor i det något (!) bohemiska köket. Vattnet i huset gick förövrigt inte att dricka då det luktade avlopp. Natten mot lördagen fick vi övernatta i en stuga på stranden.
Resten av helgen flöt på i samma märkliga och bohemiska anda och det var verkligen en upplevelse utan dess like. Spelningen gick hur bra som helst och vi blev ombedda att komma tillbaka fler gånger vilket vi gärna gör för trots allt är Kutens bensin ett ställe som inte liknar något annat och är väl värt ett besök!
Jag på Gotlandsfärjan. Lyckligt ovetandes om vad som komma skall.
Se förresten vilken flitig student jag är som har med sig böckerna på
våra rock 'n' roll-resor!
Dom andra, däremot, roade sig med pyssel. Här ägnar sig Seth åt
hjärngymnastik på hög nivå!
Gott?
Ja, säger Hasse.
Vårt rum på motellet.
Christer blev lite nervös av bokens omslag.
Vi åkte fint till Fårö! Seths Oldsmobile -50 och Christers Ford -50
Infarten till Kutens bensin.
James Dean death party
Kutens bensin
Döda bilar. RIP.
Det tar liksom aldrig slut
Baksidan av motellet
Vi passade på att turista lite på lördagsförmiddagen. Här är raukar.
Tror jag.
Makarna Bergmans grav
Jag och Christer
Jag vet att Hasse sitter inne med en massa bilder från den helgen så det kan hända att det kommer fler vad det lider.
Self-pity, beslutsångest och 231 dagar sen sist
Egenskapen att kunna behålla intresse för något en längre tid är väl inte riktigt något man kan beskylla mig för att besitta. Kontinuitet är i de flesta avseenden främmande för mig. Enligt kalkyleramera har det nu gått 231 dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg.
Jag måste dock erkänna att det den senaste tiden börjat ryckt lite suspekt både en och två gånger i bloggnerven och eftersom att självömkan (eller självmedömkan som Carola skulle sagt) är en egenskap som, till skillnad från ovanstående, starkt förknippas med mig missar jag inte ett tillfälle att berätta för min omgivning om hur OTROLIGT SYND det är om mig.
För mig finns det dagligen minst hundra anledningar till self-pity men idag är det lite extra synd om mig och då är det ju ett ypperligt tillfälle att få dela med mig av detta och samtidigt förklara bloggen som officiellt öppen (tills vidare...).
Jag har idag varit till tandläkaren och lagat ett hål för första gången i mitt liv. Tandläkarskräck är inget jag någonsin belastats av - tvärtom. Jag ser fram emot tandläkarbesöken med förtjusning. Det är så sjukt avslappnande när dom rör runt i munnen med gummihandskar. Jag blir alldeles lugn och lite sömnig.
Idag har jag haft en annorlunda och lite småskrämmande upplevelse hos tandläkaren. För första gången i mitt konstaterades ett hål i min stackars tand. Jag är sjukt rädd smärta och fick både handsvett och hjärtklappning när dom förklarade vad som nu skulle ske. Jag förvandlades genast till Camilla 5 år. "Vad händer nu?", "Vad är det där?", "kommer det att göra ont?", "hur ont?" etc.
Det plockades fram en hästspruta utan dess like och jag lade huvudet lite på sned och frågade snällt om jag inte kunde få lite bedövning innan sprutan. Visst fick jag det men jag hörde allt en antydan till suck.
Behandlingen fortlöpte förvånansvärt smärtfritt och jag överlevde i allra högsta grad. Det betyder dock inte att jag låter min omvärld gå helt ovetandes om min nästan-traumatiska upplevelse. Kalaset gick ju trots allt på 788:- och när bedövningen släppte ilade det och gjorde faktiskt lite ont i tanden.
Beslutsångest är något jag nästan dagligen brottas med, inga undantag idag. Efter tandläkarbesöket åkte vi in till Västervik på jackjakt. På Vero Moda (av alla ställen!) hittade jag den allraste finaste bästaste jackan av dom alla. Dessvärre fanns den i flera fina färger och det gav upphov till ett smärre kaos i mitt huvud.
Jag har länge setat som eBay-hök och vakat över alla Pendleton-jacke-auktioner men i vanlig ordning gått bet. Dessutom är jag osäker på deras funktion i vinter. Kan funka utmärkt som höst- och vårjacka men jag är väldigt frusen av mig och behöver ett säkert skydd mot vinterkylan.
Nu är ju kanske inte Vero Moda-jackan den mest köldsäkra jackan men den var riktigt skön och snygg och förhoppningsvis ska den hålla måttet.
I provrummet. Ska jag? Ska jag inte? Notera min flaxande
vänsterarm och att min hand faktiskt saknas.
It's good to be back.
Jag måste dock erkänna att det den senaste tiden börjat ryckt lite suspekt både en och två gånger i bloggnerven och eftersom att självömkan (eller självmedömkan som Carola skulle sagt) är en egenskap som, till skillnad från ovanstående, starkt förknippas med mig missar jag inte ett tillfälle att berätta för min omgivning om hur OTROLIGT SYND det är om mig.
För mig finns det dagligen minst hundra anledningar till self-pity men idag är det lite extra synd om mig och då är det ju ett ypperligt tillfälle att få dela med mig av detta och samtidigt förklara bloggen som officiellt öppen (tills vidare...).
Jag har idag varit till tandläkaren och lagat ett hål för första gången i mitt liv. Tandläkarskräck är inget jag någonsin belastats av - tvärtom. Jag ser fram emot tandläkarbesöken med förtjusning. Det är så sjukt avslappnande när dom rör runt i munnen med gummihandskar. Jag blir alldeles lugn och lite sömnig.
Idag har jag haft en annorlunda och lite småskrämmande upplevelse hos tandläkaren. För första gången i mitt konstaterades ett hål i min stackars tand. Jag är sjukt rädd smärta och fick både handsvett och hjärtklappning när dom förklarade vad som nu skulle ske. Jag förvandlades genast till Camilla 5 år. "Vad händer nu?", "Vad är det där?", "kommer det att göra ont?", "hur ont?" etc.
Det plockades fram en hästspruta utan dess like och jag lade huvudet lite på sned och frågade snällt om jag inte kunde få lite bedövning innan sprutan. Visst fick jag det men jag hörde allt en antydan till suck.
Behandlingen fortlöpte förvånansvärt smärtfritt och jag överlevde i allra högsta grad. Det betyder dock inte att jag låter min omvärld gå helt ovetandes om min nästan-traumatiska upplevelse. Kalaset gick ju trots allt på 788:- och när bedövningen släppte ilade det och gjorde faktiskt lite ont i tanden.
Beslutsångest är något jag nästan dagligen brottas med, inga undantag idag. Efter tandläkarbesöket åkte vi in till Västervik på jackjakt. På Vero Moda (av alla ställen!) hittade jag den allraste finaste bästaste jackan av dom alla. Dessvärre fanns den i flera fina färger och det gav upphov till ett smärre kaos i mitt huvud.
Jag har länge setat som eBay-hök och vakat över alla Pendleton-jacke-auktioner men i vanlig ordning gått bet. Dessutom är jag osäker på deras funktion i vinter. Kan funka utmärkt som höst- och vårjacka men jag är väldigt frusen av mig och behöver ett säkert skydd mot vinterkylan.
Nu är ju kanske inte Vero Moda-jackan den mest köldsäkra jackan men den var riktigt skön och snygg och förhoppningsvis ska den hålla måttet.
I provrummet. Ska jag? Ska jag inte? Notera min flaxande
vänsterarm och att min hand faktiskt saknas.
It's good to be back.
