Self-pity, beslutsångest och 231 dagar sen sist
Egenskapen att kunna behålla intresse för något en längre tid är väl inte riktigt något man kan beskylla mig för att besitta. Kontinuitet är i de flesta avseenden främmande för mig. Enligt kalkyleramera har det nu gått 231 dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg.
Jag måste dock erkänna att det den senaste tiden börjat ryckt lite suspekt både en och två gånger i bloggnerven och eftersom att självömkan (eller självmedömkan som Carola skulle sagt) är en egenskap som, till skillnad från ovanstående, starkt förknippas med mig missar jag inte ett tillfälle att berätta för min omgivning om hur OTROLIGT SYND det är om mig.
För mig finns det dagligen minst hundra anledningar till self-pity men idag är det lite extra synd om mig och då är det ju ett ypperligt tillfälle att få dela med mig av detta och samtidigt förklara bloggen som officiellt öppen (tills vidare...).
Jag har idag varit till tandläkaren och lagat ett hål för första gången i mitt liv. Tandläkarskräck är inget jag någonsin belastats av - tvärtom. Jag ser fram emot tandläkarbesöken med förtjusning. Det är så sjukt avslappnande när dom rör runt i munnen med gummihandskar. Jag blir alldeles lugn och lite sömnig.
Idag har jag haft en annorlunda och lite småskrämmande upplevelse hos tandläkaren. För första gången i mitt konstaterades ett hål i min stackars tand. Jag är sjukt rädd smärta och fick både handsvett och hjärtklappning när dom förklarade vad som nu skulle ske. Jag förvandlades genast till Camilla 5 år. "Vad händer nu?", "Vad är det där?", "kommer det att göra ont?", "hur ont?" etc.
Det plockades fram en hästspruta utan dess like och jag lade huvudet lite på sned och frågade snällt om jag inte kunde få lite bedövning innan sprutan. Visst fick jag det men jag hörde allt en antydan till suck.
Behandlingen fortlöpte förvånansvärt smärtfritt och jag överlevde i allra högsta grad. Det betyder dock inte att jag låter min omvärld gå helt ovetandes om min nästan-traumatiska upplevelse. Kalaset gick ju trots allt på 788:- och när bedövningen släppte ilade det och gjorde faktiskt lite ont i tanden.
Beslutsångest är något jag nästan dagligen brottas med, inga undantag idag. Efter tandläkarbesöket åkte vi in till Västervik på jackjakt. På Vero Moda (av alla ställen!) hittade jag den allraste finaste bästaste jackan av dom alla. Dessvärre fanns den i flera fina färger och det gav upphov till ett smärre kaos i mitt huvud.
Jag har länge setat som eBay-hök och vakat över alla Pendleton-jacke-auktioner men i vanlig ordning gått bet. Dessutom är jag osäker på deras funktion i vinter. Kan funka utmärkt som höst- och vårjacka men jag är väldigt frusen av mig och behöver ett säkert skydd mot vinterkylan.
Nu är ju kanske inte Vero Moda-jackan den mest köldsäkra jackan men den var riktigt skön och snygg och förhoppningsvis ska den hålla måttet.
I provrummet. Ska jag? Ska jag inte? Notera min flaxande
vänsterarm och att min hand faktiskt saknas.
It's good to be back.
Jag måste dock erkänna att det den senaste tiden börjat ryckt lite suspekt både en och två gånger i bloggnerven och eftersom att självömkan (eller självmedömkan som Carola skulle sagt) är en egenskap som, till skillnad från ovanstående, starkt förknippas med mig missar jag inte ett tillfälle att berätta för min omgivning om hur OTROLIGT SYND det är om mig.
För mig finns det dagligen minst hundra anledningar till self-pity men idag är det lite extra synd om mig och då är det ju ett ypperligt tillfälle att få dela med mig av detta och samtidigt förklara bloggen som officiellt öppen (tills vidare...).
Jag har idag varit till tandläkaren och lagat ett hål för första gången i mitt liv. Tandläkarskräck är inget jag någonsin belastats av - tvärtom. Jag ser fram emot tandläkarbesöken med förtjusning. Det är så sjukt avslappnande när dom rör runt i munnen med gummihandskar. Jag blir alldeles lugn och lite sömnig.
Idag har jag haft en annorlunda och lite småskrämmande upplevelse hos tandläkaren. För första gången i mitt konstaterades ett hål i min stackars tand. Jag är sjukt rädd smärta och fick både handsvett och hjärtklappning när dom förklarade vad som nu skulle ske. Jag förvandlades genast till Camilla 5 år. "Vad händer nu?", "Vad är det där?", "kommer det att göra ont?", "hur ont?" etc.
Det plockades fram en hästspruta utan dess like och jag lade huvudet lite på sned och frågade snällt om jag inte kunde få lite bedövning innan sprutan. Visst fick jag det men jag hörde allt en antydan till suck.
Behandlingen fortlöpte förvånansvärt smärtfritt och jag överlevde i allra högsta grad. Det betyder dock inte att jag låter min omvärld gå helt ovetandes om min nästan-traumatiska upplevelse. Kalaset gick ju trots allt på 788:- och när bedövningen släppte ilade det och gjorde faktiskt lite ont i tanden.
Beslutsångest är något jag nästan dagligen brottas med, inga undantag idag. Efter tandläkarbesöket åkte vi in till Västervik på jackjakt. På Vero Moda (av alla ställen!) hittade jag den allraste finaste bästaste jackan av dom alla. Dessvärre fanns den i flera fina färger och det gav upphov till ett smärre kaos i mitt huvud.
Jag har länge setat som eBay-hök och vakat över alla Pendleton-jacke-auktioner men i vanlig ordning gått bet. Dessutom är jag osäker på deras funktion i vinter. Kan funka utmärkt som höst- och vårjacka men jag är väldigt frusen av mig och behöver ett säkert skydd mot vinterkylan.
Nu är ju kanske inte Vero Moda-jackan den mest köldsäkra jackan men den var riktigt skön och snygg och förhoppningsvis ska den hålla måttet.
I provrummet. Ska jag? Ska jag inte? Notera min flaxande
vänsterarm och att min hand faktiskt saknas.
It's good to be back.
Kommentarer
Postat av: mamma
Snygg jacka du hittat.
Kram
Postat av: Anonym
Igen och igen. Du är en bloggare!
Trackback
