Ett dropp, tack!
Nu har det varit så där synd om mig igen. Den här gången kan man till och med säga att det var jättesynd om mig.
Efter att ha gått i flera månader med ihärdigt magont nådde det sin kulmen förra måndagen. Smärtorna i magen och njurarna var fruktansvärda och magen svullnade upp likt ett biafrabarns. Under dagen steg febern och nådde till slut 39 grader. När läget var ungefär detsamma dagen därpå tvingade Christer mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Jag gick till slut motvilligt med på det mot att han stannade hemma med mig (lockbete fungerar utmärkt på mig).
Efter ett besök på vårdcentralen där det konstaterades att snabbsänkan låg på 66 och att läget var ganska akut bar det iväg till Västerviks sjukhus. Där väntade ett antal (fruktansvärda) timmars väntan och diverse otrevliga undersökningar innan de till slut bjöd på kanyl med dropp och en säng på avdelning 2.
Dag 2 bjöd på ännu fler provtagningar och magnetröntgen där man inte hittade något av intresse. Det ser bra ut, hette det. Jag kände mig visserligen mycket bättre, men frågorna var många och obesvarade när jag på eftermiddagen skickades hem.
Jag har efter min sjukhusvistelse börjat fundera lite seriöst på det här med kosttillskott och vitaminer. Trots att jag inte fick äta på över 24 timmar och sov oroligt och alldeles för lite var jag ändå piggare än någonsin. När hände det sist att jag vaknade pigg och alert kl 7? Förmodligen när jag var typ fyra.
Man skulle ha dropp lite oftare.
Efter att ha gått i flera månader med ihärdigt magont nådde det sin kulmen förra måndagen. Smärtorna i magen och njurarna var fruktansvärda och magen svullnade upp likt ett biafrabarns. Under dagen steg febern och nådde till slut 39 grader. När läget var ungefär detsamma dagen därpå tvingade Christer mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Jag gick till slut motvilligt med på det mot att han stannade hemma med mig (lockbete fungerar utmärkt på mig).
Efter ett besök på vårdcentralen där det konstaterades att snabbsänkan låg på 66 och att läget var ganska akut bar det iväg till Västerviks sjukhus. Där väntade ett antal (fruktansvärda) timmars väntan och diverse otrevliga undersökningar innan de till slut bjöd på kanyl med dropp och en säng på avdelning 2.
Dag 2 bjöd på ännu fler provtagningar och magnetröntgen där man inte hittade något av intresse. Det ser bra ut, hette det. Jag kände mig visserligen mycket bättre, men frågorna var många och obesvarade när jag på eftermiddagen skickades hem.
Jag har efter min sjukhusvistelse börjat fundera lite seriöst på det här med kosttillskott och vitaminer. Trots att jag inte fick äta på över 24 timmar och sov oroligt och alldeles för lite var jag ändå piggare än någonsin. När hände det sist att jag vaknade pigg och alert kl 7? Förmodligen när jag var typ fyra.
Man skulle ha dropp lite oftare.
Grand Ole Opry drunknar!
I natt hade jag en hemsk mardröm där jag nästan drunknade i en vattenfylld spöklik stad. När jag sedan läser en sådan här tragisk nyhet blir jag självklart fundersam - var jag självaste Grand Ole Opry i natt?
Hur som helst. Det här är ju fruktansvärt. Skicka dit varenda disktrasa i hela världen, fort!
Hur som helst. Det här är ju fruktansvärt. Skicka dit varenda disktrasa i hela världen, fort!
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/flodvag-drabbar-countrysymbol-i-nashville-1.1087975
Ett nytt liv
Äntligen har jag skickat in den sista analysuppgiften i kursen Stadsliv och hållbar utveckling och jag kan inte beskriva min lycka i ord! Uppgiften har hängt över mig som en tung och ful ryggsäck, den har med en sur andedräkt flåsat mig i örat dagarna i ända. Den har fullkomligt sugit livslusten ur mig. Jag hoppas verkligen att jag blir godkänd, trots att de fem sidorna jag till slut lyckades få ihop i stort sett bara är orbajs.
Nu när jag bara har en liten hemtenta i Marxistisk teori kvar fram till den 7 juni, kan man praktiskt taget säga att jag invigt min semester som varar tills i höst. Detta ska firas tillsammans med Gosia, som lämnar Hultan om två dagar för ett liv som vagabond.
I och med detta kursavslut är jag härmed en fri människa. Jag är inte längre fast i mitt soffhörn. Vilken grej! Jag måste börja planera mitt nya liv som en fri individ!
Jag tror jag börjar med att gå över till Gosia. Ska bli skönt att andas lite frisk luft, se omvärlden. Det var länge sen nu.
Nu när jag bara har en liten hemtenta i Marxistisk teori kvar fram till den 7 juni, kan man praktiskt taget säga att jag invigt min semester som varar tills i höst. Detta ska firas tillsammans med Gosia, som lämnar Hultan om två dagar för ett liv som vagabond.
I och med detta kursavslut är jag härmed en fri människa. Jag är inte längre fast i mitt soffhörn. Vilken grej! Jag måste börja planera mitt nya liv som en fri individ!
Jag tror jag börjar med att gå över till Gosia. Ska bli skönt att andas lite frisk luft, se omvärlden. Det var länge sen nu.
En tidning i min smak!
Om Christers kärlek till ost
Christer har en stor passion för ost i alla dess former och hans kärlek till produkten har inga gränser. När han äter smörgås överger han ganska snart brödet och går fullständigt lös på osten istället. När vi besöker affären fastnar han alltid vid ostdisken och vrider och vänder drömskt på varje ostsort, trots att han förmodligen kan varenda artikelnummer utantill vid det här laget. Varje ny produkt som piffats till med en ostsmak köper han direkt, hela ost-konceptet sväljer han (bokstavligt talat) med hull och hår.
Ikväll somnade han ganska tidigt på soffan till Da Vinci-koden medan jag tittade på gamla klipp från Hylands hörna på SVT Play. För en stund sedan masade jag mig iväg till köket för att ta en kvällsmacka, och strax därefter dök Christer upp i dörröppningen, nyvaken och rödögd. Han vinglade till av trötthet och pep lite ynkligt att han skulle gå och lägga sig.
När lagt mig tillrätta igen i mitt soffhörn med smörgåsen i min hand tassade Christer in i vardagsrummet och sträckte fram en bit av sin nyinköpta ost. "Här, smaka".
Trots att han var så trött att han knappt kunde stå på benen tog han sig ändå tid att avnjuta en bit ost innan han lämnade denna söndag bakom sig.
Ikväll somnade han ganska tidigt på soffan till Da Vinci-koden medan jag tittade på gamla klipp från Hylands hörna på SVT Play. För en stund sedan masade jag mig iväg till köket för att ta en kvällsmacka, och strax därefter dök Christer upp i dörröppningen, nyvaken och rödögd. Han vinglade till av trötthet och pep lite ynkligt att han skulle gå och lägga sig.
När lagt mig tillrätta igen i mitt soffhörn med smörgåsen i min hand tassade Christer in i vardagsrummet och sträckte fram en bit av sin nyinköpta ost. "Här, smaka".
Trots att han var så trött att han knappt kunde stå på benen tog han sig ändå tid att avnjuta en bit ost innan han lämnade denna söndag bakom sig.
Förlåt för att jag gnällde om att det var kallt igår, men snälla, gör inte så här mot mig!
Jag hoppas att det är aska, annat tolererar jag inte!
The Rattletones på frälsningsmission
Tidigare idag var vi och spelade på Valhall i Hultsfred för åttondeklassare i syfte att ge dem den årliga dosen av kultur, som det hette. För vår del handlade det dock enbart om att frälsa. Vi såg det som ett kall - detta var vår chans att rekrytera några framtida rock'n'roll-nördar!
Status: Mission helt jävla impossible.
Vi möttes av ett gäng sömniga 14-åringar som himlade med ögonen, så där som bara 14-åringar kan. Mobiltelefonen var mycket intressantare än de puckon som stod på scenen och gjorde sig till. Barmhärtighetsapplåder och total tystnad. När vi presenterade sista låten plockade de snabbt ihop sina saker och började lunka ut ur lokalen, en efter en. Vår mission blev snarare en korsfästning.
Som Arne Qvick skulle sagt: "Jag stod där stum och tänkte: Hur enkel är min lilla ros".
Det här var utan tvekan den svåraste utmaningen vi ställts inför! Att försöka väcka någon form av intresse, eller åtminstone en reaktion hos en 14-åring är väl egentligen för mycket att hoppas på. Men kanske, kanske finns det någon av dem som går hem och lägger pannan i djupa veck och tänker: "vad tusan var det där för något?!"
Status: Mission helt jävla impossible.
Vi möttes av ett gäng sömniga 14-åringar som himlade med ögonen, så där som bara 14-åringar kan. Mobiltelefonen var mycket intressantare än de puckon som stod på scenen och gjorde sig till. Barmhärtighetsapplåder och total tystnad. När vi presenterade sista låten plockade de snabbt ihop sina saker och började lunka ut ur lokalen, en efter en. Vår mission blev snarare en korsfästning.
Som Arne Qvick skulle sagt: "Jag stod där stum och tänkte: Hur enkel är min lilla ros".
Det här var utan tvekan den svåraste utmaningen vi ställts inför! Att försöka väcka någon form av intresse, eller åtminstone en reaktion hos en 14-åring är väl egentligen för mycket att hoppas på. Men kanske, kanske finns det någon av dem som går hem och lägger pannan i djupa veck och tänker: "vad tusan var det där för något?!"
Hatad av Vimmerbytidningen
I lördags spelade vi på Björkbacken i Vimmerby, och givetvis var Vimmerby tidning där och gjorde reportage. I morse slog jag upp tidningen och självklart har de publicerat den sämsta bilden dom kunde hitta. De övriga i bandet ser åtminstone normala ut, men jag utsätts alltid för (vad jag förmodar är) hatdåd av journalisterna på Vimmerby tidning.
Den underbara vinkeln gör mig 10 kg tyngre än vanligt.
Andra härliga bilder från tidningen av äldre datum:
Det kanske inte framgår av den dåliga kvalitéten, men jag har grisnäsa och vrålar.
The Retards
Blind Seth
Min vaxdockefierade sambo
Heja vidvinkelobjektivet!
...som sagt.
Christer med kapat hår och härligt överbett
Återigen har tidningen gjort mig 10 kg större
Det tandlösa paret
Den värsta av dem alla. Denna bild var dessutom på löpsedlarna. Kul ju!
Så, tack Vimmerby tidning - ni gjorde min dag!
Den underbara vinkeln gör mig 10 kg tyngre än vanligt.
Andra härliga bilder från tidningen av äldre datum:
Det kanske inte framgår av den dåliga kvalitéten, men jag har grisnäsa och vrålar.
The Retards
Blind Seth
Min vaxdockefierade sambo
Heja vidvinkelobjektivet!
...som sagt.
Christer med kapat hår och härligt överbett
Återigen har tidningen gjort mig 10 kg större
Det tandlösa paret
Den värsta av dem alla. Denna bild var dessutom på löpsedlarna. Kul ju!
Så, tack Vimmerby tidning - ni gjorde min dag!
Ödets uppfostrande käftsmällar
Som vanligt var jag ute i sista sekund (bokstavligt talat denna gång) när jag blev klar med veckans inlämningsuppgift. Jag hade i vanligt ordning misskalkylerat tidsåtgången kopiöst och lämnades med hundratals sidor att läsa, samt en mastig uppgift gällande mitt rörelsemönster i föhållande till miljömässig hållbarhet - på två dagar.
Uppgiften skulle vara inlämnad senast kl. 00.00 i natt och jag blev klar 23.59. So far so good. När jag skulle logga in på portalen för att skicka in uppgiften var utandningen nära, men förvandlades snart till ett kvävt paniskt tjut. Sidan har dött!
Jag ser inte det här som något annat än ödets uppfostrande käftsmällar, i syfte att förmedla budskapet "lär dig att planera, för helvete!" på ett så irriterande sätt som möjligt.
Lär jag mig av sånt här? Nej. Tyvärr, men nej.
Varför, varför varför?!
Uppgiften skulle vara inlämnad senast kl. 00.00 i natt och jag blev klar 23.59. So far so good. När jag skulle logga in på portalen för att skicka in uppgiften var utandningen nära, men förvandlades snart till ett kvävt paniskt tjut. Sidan har dött!
Jag ser inte det här som något annat än ödets uppfostrande käftsmällar, i syfte att förmedla budskapet "lär dig att planera, för helvete!" på ett så irriterande sätt som möjligt.
Lär jag mig av sånt här? Nej. Tyvärr, men nej.
Varför, varför varför?!
VG som i very good
Fick idag det efterlängtade mailet ifrån kursansvarig i Sociala geografier. Jag hade mina aningar om att jag blivit godkänd i kursen, jag fick ett mail i förra veckan som talade om att de som blivit underkända eller behöver komplettera redan hade blivit informerade. Trots det kunde jag ändå inte riktigt unna mig att andas ut - kanske hade de glömt att maila mig. Kanske var jag trots allt underkänd.
I helvete heller! Jag fick VG! Högsta betyg - högsta! Man har ju liksom vant sig vid att vara medelmåtta vid det här laget. Det här blir svårsmält.
Fick dock ett smärre slag i magen av veckans övning i den nya kursen Stadsliv och hållbar utveckling. Inga VG'n här inte, det känns liksom i luften.
Jag har nu bytt namn på bloggen och stökat om lite, kanske i förhoppning om det ska generera i en mer frekvent aktivitet. Förmodligen inte. Om inte annat så lyckades jag i alla fall slösa bort ett gäng dyrbara pluggtimmar på att försöka lära mig GIMP.
I helvete heller! Jag fick VG! Högsta betyg - högsta! Man har ju liksom vant sig vid att vara medelmåtta vid det här laget. Det här blir svårsmält.
Fick dock ett smärre slag i magen av veckans övning i den nya kursen Stadsliv och hållbar utveckling. Inga VG'n här inte, det känns liksom i luften.
Jag har nu bytt namn på bloggen och stökat om lite, kanske i förhoppning om det ska generera i en mer frekvent aktivitet. Förmodligen inte. Om inte annat så lyckades jag i alla fall slösa bort ett gäng dyrbara pluggtimmar på att försöka lära mig GIMP.
Nej mormor, jag är inte kommunist.
Mormor: Vad är det du läser nu för något?
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Va! Vad säger du?!
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Du är väl inte kommunist heller?!
Karl Marx
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Va! Vad säger du?!
Jag: Marxistisk teori.
Mormor: Du är väl inte kommunist heller?!
Karl Marx
Apvin!
För oss som inte vill krångla till det utan uppskattar billiga fyllor, alkohol som inte smakar alkohol och framför allt - en trevlig förpackning. Guuuutt!
Noll inspiration
Ikväll hade jag tänkt att städa men istället fick jag lust att sy. Jag rev fram flera meter tyg och lade ut det över vardagsrumsgolvet och började klippa till bitar. Givetvis klippte jag med ens fel och tappade tålamodet. Inte orkade jag plocka undan efter mig heller.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Noll inspiration
Ikväll hade jag tänkt att städa men istället fick jag lust att sy. Jag rev fram flera meter tyg och lade ut det över vardagsrumsgolvet och började klippa till bitar. Givetvis klippte jag med ens fel och tappade tålamodet. Inte orkade jag plocka undan efter mig heller.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Irriterad och uttråkad lade jag mig på soffan och vräkte i mig ett paket russin.
Nu är det stökigare än innan jag bestämde mig för att städa och inte blev det något sytt heller. Istället ligger jag på soffan och mår illa och är sur för att det inte finns något att göra.
Fan.
Elektrifierad åsna
Jag har nu ett jättehärligt arbete framför mig den närmsta månaden. Utifrån 1000 sidor litteratur ska vi skriva en rapport om valfritt ämne på ungefär 20 sidor. Åh, vad jag ska kunna slappna av och ha det bra i jul.
Kl 06:37 i morse vaknade jag av ett jäkla skrålande. Någon form av musik spelades högt i vår lägenhet och då Christer redan borde vara på jobbet sedan en timma tidigare blev jag himla fundersam på vad som pågick. Vem bedrev ett disco i vårt hem?!
Läget blev inte särskilt mycket klarare då jag fann källan till skrålet. På vardagsrumsbordet stod datorn - ihopfälld - och spelade Johnny Hortons Electrified Donkey på mycket hög volym.
Jag kan ju ibland, gärna när det är mörkt och jag är trött, ta till övernaturliga förklaringar. I mitt huvud blev det ren sanning att detta var ett tecken från ovan. Naturligtvis hade jag mycket svårt att somna om.
Förmodligen var det inget tecken från ovan. Förmodligen var det Christer som laddat ner ett gammalt avsnitt av Atomic Cocktail och sedan glömt att stänga ner programmet varpå det laddats färdigt och startats. Han säger att det var så.
Det kan ju å andra sidan har varit en vänlig själ från ovan som hört mig säga allt för många gånger att nu måste jag börja stiga upp tidigare. Kanske ville denna bara hjälpa till med en trevlig låt. Detta har ännu inte bekräftats.
Kl 06:37 i morse vaknade jag av ett jäkla skrålande. Någon form av musik spelades högt i vår lägenhet och då Christer redan borde vara på jobbet sedan en timma tidigare blev jag himla fundersam på vad som pågick. Vem bedrev ett disco i vårt hem?!
Läget blev inte särskilt mycket klarare då jag fann källan till skrålet. På vardagsrumsbordet stod datorn - ihopfälld - och spelade Johnny Hortons Electrified Donkey på mycket hög volym.
Jag kan ju ibland, gärna när det är mörkt och jag är trött, ta till övernaturliga förklaringar. I mitt huvud blev det ren sanning att detta var ett tecken från ovan. Naturligtvis hade jag mycket svårt att somna om.
Förmodligen var det inget tecken från ovan. Förmodligen var det Christer som laddat ner ett gammalt avsnitt av Atomic Cocktail och sedan glömt att stänga ner programmet varpå det laddats färdigt och startats. Han säger att det var så.
Det kan ju å andra sidan har varit en vänlig själ från ovan som hört mig säga allt för många gånger att nu måste jag börja stiga upp tidigare. Kanske ville denna bara hjälpa till med en trevlig låt. Detta har ännu inte bekräftats.
