Ett dropp, tack!
Nu har det varit så där synd om mig igen. Den här gången kan man till och med säga att det var jättesynd om mig.
Efter att ha gått i flera månader med ihärdigt magont nådde det sin kulmen förra måndagen. Smärtorna i magen och njurarna var fruktansvärda och magen svullnade upp likt ett biafrabarns. Under dagen steg febern och nådde till slut 39 grader. När läget var ungefär detsamma dagen därpå tvingade Christer mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Jag gick till slut motvilligt med på det mot att han stannade hemma med mig (lockbete fungerar utmärkt på mig).
Efter ett besök på vårdcentralen där det konstaterades att snabbsänkan låg på 66 och att läget var ganska akut bar det iväg till Västerviks sjukhus. Där väntade ett antal (fruktansvärda) timmars väntan och diverse otrevliga undersökningar innan de till slut bjöd på kanyl med dropp och en säng på avdelning 2.
Dag 2 bjöd på ännu fler provtagningar och magnetröntgen där man inte hittade något av intresse. Det ser bra ut, hette det. Jag kände mig visserligen mycket bättre, men frågorna var många och obesvarade när jag på eftermiddagen skickades hem.
Jag har efter min sjukhusvistelse börjat fundera lite seriöst på det här med kosttillskott och vitaminer. Trots att jag inte fick äta på över 24 timmar och sov oroligt och alldeles för lite var jag ändå piggare än någonsin. När hände det sist att jag vaknade pigg och alert kl 7? Förmodligen när jag var typ fyra.
Man skulle ha dropp lite oftare.
Efter att ha gått i flera månader med ihärdigt magont nådde det sin kulmen förra måndagen. Smärtorna i magen och njurarna var fruktansvärda och magen svullnade upp likt ett biafrabarns. Under dagen steg febern och nådde till slut 39 grader. När läget var ungefär detsamma dagen därpå tvingade Christer mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Jag gick till slut motvilligt med på det mot att han stannade hemma med mig (lockbete fungerar utmärkt på mig).
Efter ett besök på vårdcentralen där det konstaterades att snabbsänkan låg på 66 och att läget var ganska akut bar det iväg till Västerviks sjukhus. Där väntade ett antal (fruktansvärda) timmars väntan och diverse otrevliga undersökningar innan de till slut bjöd på kanyl med dropp och en säng på avdelning 2.
Dag 2 bjöd på ännu fler provtagningar och magnetröntgen där man inte hittade något av intresse. Det ser bra ut, hette det. Jag kände mig visserligen mycket bättre, men frågorna var många och obesvarade när jag på eftermiddagen skickades hem.
Jag har efter min sjukhusvistelse börjat fundera lite seriöst på det här med kosttillskott och vitaminer. Trots att jag inte fick äta på över 24 timmar och sov oroligt och alldeles för lite var jag ändå piggare än någonsin. När hände det sist att jag vaknade pigg och alert kl 7? Förmodligen när jag var typ fyra.
Man skulle ha dropp lite oftare.
Kommentarer
Trackback
