Tentamaraton!
Tredje frågan av fyra avklarad och 15,5 timmar kvar innan inlämning. Hepphepp!
För övrigt har jag en skum ilande värk på ett odefinierbart ställe i munnen som gör mig lite låg. Smärtan har under dagen kommit med 10-15-minutersintervaller men under kvällens gång har värkarna kommit tätare och tätare. Ska jag föda ur munnen månne?
Det värsta är att jag verkligen inte kan lokalisera smärtan. Någonstans i vänstra nederkäken/tanden/kinden. Jag vet verkligen inte. Men när ilningarna kommer så liksom ryser jag på kinden.
Nej förresten. Det värsta är att jag fortfarande är slav under en hemtenta i mikrosociologi och att jag ska försöka analysera Jane Addams livssituation ur ett intersektionellt perspektiv trots att jag, efter många och långa timmars läsning, inte har den blekaste aning om vad det är.
Det blir till att ordbajsa helt enkelt.
För övrigt har jag en skum ilande värk på ett odefinierbart ställe i munnen som gör mig lite låg. Smärtan har under dagen kommit med 10-15-minutersintervaller men under kvällens gång har värkarna kommit tätare och tätare. Ska jag föda ur munnen månne?
Det värsta är att jag verkligen inte kan lokalisera smärtan. Någonstans i vänstra nederkäken/tanden/kinden. Jag vet verkligen inte. Men när ilningarna kommer så liksom ryser jag på kinden.
Nej förresten. Det värsta är att jag fortfarande är slav under en hemtenta i mikrosociologi och att jag ska försöka analysera Jane Addams livssituation ur ett intersektionellt perspektiv trots att jag, efter många och långa timmars läsning, inte har den blekaste aning om vad det är.
Det blir till att ordbajsa helt enkelt.
Sista lediga helgen är över!
I tre långa veckor har vi haft semester från spelningar. Det har varit dom tre tråkigaste helgerna i mitt liv.
Redan första helgen höll vi på att gå sönder här hemma. Christer satt och spelade psykadeliska och totalt urflippade slingor på gitarren oavbrutet i tre timmar. Jag satt i fåtöljen iförd pyjamasbyxor och stirrade ut genom fönstret utan att egentligen titta på något. Då och då suckade vi.
Förra helgen minns jag inte ens.
Igår kväll, efter en misslyckad loppisrunda, fick vi nog och åkte hem till Hasse och jammade.
Nu är det alltså äntligen söndag och den meningslösa ledigheten är över! Nästa helg blir det spelning i Påryd och efter det är det nästintill fullbokat resten av året.
Vår senaste spelning ägde rum på Kutens bensin på Fårö och jag tänkte dela med mig av både bilder och historien om helgen nedan. När jag tänker efter kanske det i alla fall behövdes en liten semester och tid för att hitta lugnet igen efter den resan...
Några dagar innan vi begav oss av till Fårö hade jag per telefon fått en beskrivning till stället där vi skulle övernatta. Tyvärr var alla rum fullbokade på både motellet och vadrarhemmet så vi skulle få sova på en scen i en teaterbyggnad. Dom skulle ordna med både sängar och element så det lät ju inte illa alls.
Fåröfärjan anlände vid midnatt och vi fortsatte mot Kutens bensin enligt vägbeskrivningen. På Fårö finns dock inga gatlampor så det försvårade ju läget en aning. När vi enligt vägbeskrivingen var framme vid målet svängde vi av in mot gården och parkerade. Plötsligt knackar det på rutan och utanför kan man urskilja en halvnaken man. Mannen, som bryter på amerikanska, upplyser oss om att vi "åoukt feil". Hur han visste det och vad han gjorde där vet jag inte och han försvann lika snabbt som han dök upp.
Vi vände och tog in på nästa infart. Bakom träden skymtade en stor byggnad med skylten "Teater". Vi var nu framme på riktigt. Vi pakerade bilarna, klev ur, sträckte på oss och gick in i byggnaden.
Byggnaden visade sig vara en lada och inuti fanns bara en massa bråte. Det var kallt och fuktigt och luktade gammalt vad-som-helst-egentligen. Vi inspekterade ladan på både in- och utsidan men kunde inte begripa var det var menat att vi skulle sova. Strax före 3 ringde jag upp dem och bad om hjälp. Den franska dottern svarade och förklarade att det var i ladan vi skulle sova och att de ställt upp sängar åt oss under en presenning. Jag vände blicken in mot ladan och fick mycket riktigt se en grottliknande konstrukion av presenning. Inuti fanns fyra sängar uppställda varav en på drickabackar. Varje madrass pryddes av suspekta fläckar.
Jag försökte verkligen att se positivt på vårt boende. Jag försökte in i det längsta. Christer, Seth och Hasse tog det inte riktigt lika bra. Efter att ha försökt acklimatisera oss och insett att det fan inte går ringde jag upp och bad snällt om ett annat boende.
Thomas "kuten" kom och visade oss vägen till hans motell där det råkade finnas två lediga rum just den natten. På gården vid motellet dök plötsligt en likblek halvnaken kvinna upp framför oss i ljuset från Christers ficklampa. Hon var på väg ut från ett husvagnsliknande boende på gården. Runt sig hade hon ett lakan som höll på att glida ner och samtidigt som hon skulle försöka rusa förbi oss slet hon febrilt i lakanet för att behålla det runt sig vilket gjorde att hon liksom haltade och snubblade fram. Mitt hjärta hoppade över ett par slag i ren skräck och mitt liv passerade i revy.
"Hej hej" säger Christer, artig som han är.
Vi fick vår sömn till slut i alla fall. Morgonen därpå bjöds det på left-overs av broccolipaj och franska pannkakor i det något (!) bohemiska köket. Vattnet i huset gick förövrigt inte att dricka då det luktade avlopp. Natten mot lördagen fick vi övernatta i en stuga på stranden.
Resten av helgen flöt på i samma märkliga och bohemiska anda och det var verkligen en upplevelse utan dess like. Spelningen gick hur bra som helst och vi blev ombedda att komma tillbaka fler gånger vilket vi gärna gör för trots allt är Kutens bensin ett ställe som inte liknar något annat och är väl värt ett besök!
Jag på Gotlandsfärjan. Lyckligt ovetandes om vad som komma skall.
Se förresten vilken flitig student jag är som har med sig böckerna på
våra rock 'n' roll-resor!
Dom andra, däremot, roade sig med pyssel. Här ägnar sig Seth åt
hjärngymnastik på hög nivå!
Gott?
Ja, säger Hasse.
Vårt rum på motellet.
Christer blev lite nervös av bokens omslag.
Vi åkte fint till Fårö! Seths Oldsmobile -50 och Christers Ford -50
Infarten till Kutens bensin.
James Dean death party
Kutens bensin
Döda bilar. RIP.
Det tar liksom aldrig slut
Baksidan av motellet
Vi passade på att turista lite på lördagsförmiddagen. Här är raukar.
Tror jag.
Makarna Bergmans grav
Jag och Christer
Jag vet att Hasse sitter inne med en massa bilder från den helgen så det kan hända att det kommer fler vad det lider.
Redan första helgen höll vi på att gå sönder här hemma. Christer satt och spelade psykadeliska och totalt urflippade slingor på gitarren oavbrutet i tre timmar. Jag satt i fåtöljen iförd pyjamasbyxor och stirrade ut genom fönstret utan att egentligen titta på något. Då och då suckade vi.
Förra helgen minns jag inte ens.
Igår kväll, efter en misslyckad loppisrunda, fick vi nog och åkte hem till Hasse och jammade.
Nu är det alltså äntligen söndag och den meningslösa ledigheten är över! Nästa helg blir det spelning i Påryd och efter det är det nästintill fullbokat resten av året.
Vår senaste spelning ägde rum på Kutens bensin på Fårö och jag tänkte dela med mig av både bilder och historien om helgen nedan. När jag tänker efter kanske det i alla fall behövdes en liten semester och tid för att hitta lugnet igen efter den resan...
Några dagar innan vi begav oss av till Fårö hade jag per telefon fått en beskrivning till stället där vi skulle övernatta. Tyvärr var alla rum fullbokade på både motellet och vadrarhemmet så vi skulle få sova på en scen i en teaterbyggnad. Dom skulle ordna med både sängar och element så det lät ju inte illa alls.
Fåröfärjan anlände vid midnatt och vi fortsatte mot Kutens bensin enligt vägbeskrivningen. På Fårö finns dock inga gatlampor så det försvårade ju läget en aning. När vi enligt vägbeskrivingen var framme vid målet svängde vi av in mot gården och parkerade. Plötsligt knackar det på rutan och utanför kan man urskilja en halvnaken man. Mannen, som bryter på amerikanska, upplyser oss om att vi "åoukt feil". Hur han visste det och vad han gjorde där vet jag inte och han försvann lika snabbt som han dök upp.
Vi vände och tog in på nästa infart. Bakom träden skymtade en stor byggnad med skylten "Teater". Vi var nu framme på riktigt. Vi pakerade bilarna, klev ur, sträckte på oss och gick in i byggnaden.
Byggnaden visade sig vara en lada och inuti fanns bara en massa bråte. Det var kallt och fuktigt och luktade gammalt vad-som-helst-egentligen. Vi inspekterade ladan på både in- och utsidan men kunde inte begripa var det var menat att vi skulle sova. Strax före 3 ringde jag upp dem och bad om hjälp. Den franska dottern svarade och förklarade att det var i ladan vi skulle sova och att de ställt upp sängar åt oss under en presenning. Jag vände blicken in mot ladan och fick mycket riktigt se en grottliknande konstrukion av presenning. Inuti fanns fyra sängar uppställda varav en på drickabackar. Varje madrass pryddes av suspekta fläckar.
Jag försökte verkligen att se positivt på vårt boende. Jag försökte in i det längsta. Christer, Seth och Hasse tog det inte riktigt lika bra. Efter att ha försökt acklimatisera oss och insett att det fan inte går ringde jag upp och bad snällt om ett annat boende.
Thomas "kuten" kom och visade oss vägen till hans motell där det råkade finnas två lediga rum just den natten. På gården vid motellet dök plötsligt en likblek halvnaken kvinna upp framför oss i ljuset från Christers ficklampa. Hon var på väg ut från ett husvagnsliknande boende på gården. Runt sig hade hon ett lakan som höll på att glida ner och samtidigt som hon skulle försöka rusa förbi oss slet hon febrilt i lakanet för att behålla det runt sig vilket gjorde att hon liksom haltade och snubblade fram. Mitt hjärta hoppade över ett par slag i ren skräck och mitt liv passerade i revy.
"Hej hej" säger Christer, artig som han är.
Vi fick vår sömn till slut i alla fall. Morgonen därpå bjöds det på left-overs av broccolipaj och franska pannkakor i det något (!) bohemiska köket. Vattnet i huset gick förövrigt inte att dricka då det luktade avlopp. Natten mot lördagen fick vi övernatta i en stuga på stranden.
Resten av helgen flöt på i samma märkliga och bohemiska anda och det var verkligen en upplevelse utan dess like. Spelningen gick hur bra som helst och vi blev ombedda att komma tillbaka fler gånger vilket vi gärna gör för trots allt är Kutens bensin ett ställe som inte liknar något annat och är väl värt ett besök!
Jag på Gotlandsfärjan. Lyckligt ovetandes om vad som komma skall.
Se förresten vilken flitig student jag är som har med sig böckerna på
våra rock 'n' roll-resor!
Dom andra, däremot, roade sig med pyssel. Här ägnar sig Seth åt
hjärngymnastik på hög nivå!
Gott?
Ja, säger Hasse.
Vårt rum på motellet.
Christer blev lite nervös av bokens omslag.
Vi åkte fint till Fårö! Seths Oldsmobile -50 och Christers Ford -50
Infarten till Kutens bensin.
James Dean death party
Kutens bensin
Döda bilar. RIP.
Det tar liksom aldrig slut
Baksidan av motellet
Vi passade på att turista lite på lördagsförmiddagen. Här är raukar.
Tror jag.
Makarna Bergmans grav
Jag och Christer
Jag vet att Hasse sitter inne med en massa bilder från den helgen så det kan hända att det kommer fler vad det lider.
Self-pity, beslutsångest och 231 dagar sen sist
Egenskapen att kunna behålla intresse för något en längre tid är väl inte riktigt något man kan beskylla mig för att besitta. Kontinuitet är i de flesta avseenden främmande för mig. Enligt kalkyleramera har det nu gått 231 dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg.
Jag måste dock erkänna att det den senaste tiden börjat ryckt lite suspekt både en och två gånger i bloggnerven och eftersom att självömkan (eller självmedömkan som Carola skulle sagt) är en egenskap som, till skillnad från ovanstående, starkt förknippas med mig missar jag inte ett tillfälle att berätta för min omgivning om hur OTROLIGT SYND det är om mig.
För mig finns det dagligen minst hundra anledningar till self-pity men idag är det lite extra synd om mig och då är det ju ett ypperligt tillfälle att få dela med mig av detta och samtidigt förklara bloggen som officiellt öppen (tills vidare...).
Jag har idag varit till tandläkaren och lagat ett hål för första gången i mitt liv. Tandläkarskräck är inget jag någonsin belastats av - tvärtom. Jag ser fram emot tandläkarbesöken med förtjusning. Det är så sjukt avslappnande när dom rör runt i munnen med gummihandskar. Jag blir alldeles lugn och lite sömnig.
Idag har jag haft en annorlunda och lite småskrämmande upplevelse hos tandläkaren. För första gången i mitt konstaterades ett hål i min stackars tand. Jag är sjukt rädd smärta och fick både handsvett och hjärtklappning när dom förklarade vad som nu skulle ske. Jag förvandlades genast till Camilla 5 år. "Vad händer nu?", "Vad är det där?", "kommer det att göra ont?", "hur ont?" etc.
Det plockades fram en hästspruta utan dess like och jag lade huvudet lite på sned och frågade snällt om jag inte kunde få lite bedövning innan sprutan. Visst fick jag det men jag hörde allt en antydan till suck.
Behandlingen fortlöpte förvånansvärt smärtfritt och jag överlevde i allra högsta grad. Det betyder dock inte att jag låter min omvärld gå helt ovetandes om min nästan-traumatiska upplevelse. Kalaset gick ju trots allt på 788:- och när bedövningen släppte ilade det och gjorde faktiskt lite ont i tanden.
Beslutsångest är något jag nästan dagligen brottas med, inga undantag idag. Efter tandläkarbesöket åkte vi in till Västervik på jackjakt. På Vero Moda (av alla ställen!) hittade jag den allraste finaste bästaste jackan av dom alla. Dessvärre fanns den i flera fina färger och det gav upphov till ett smärre kaos i mitt huvud.
Jag har länge setat som eBay-hök och vakat över alla Pendleton-jacke-auktioner men i vanlig ordning gått bet. Dessutom är jag osäker på deras funktion i vinter. Kan funka utmärkt som höst- och vårjacka men jag är väldigt frusen av mig och behöver ett säkert skydd mot vinterkylan.
Nu är ju kanske inte Vero Moda-jackan den mest köldsäkra jackan men den var riktigt skön och snygg och förhoppningsvis ska den hålla måttet.
I provrummet. Ska jag? Ska jag inte? Notera min flaxande
vänsterarm och att min hand faktiskt saknas.
It's good to be back.
Jag måste dock erkänna att det den senaste tiden börjat ryckt lite suspekt både en och två gånger i bloggnerven och eftersom att självömkan (eller självmedömkan som Carola skulle sagt) är en egenskap som, till skillnad från ovanstående, starkt förknippas med mig missar jag inte ett tillfälle att berätta för min omgivning om hur OTROLIGT SYND det är om mig.
För mig finns det dagligen minst hundra anledningar till self-pity men idag är det lite extra synd om mig och då är det ju ett ypperligt tillfälle att få dela med mig av detta och samtidigt förklara bloggen som officiellt öppen (tills vidare...).
Jag har idag varit till tandläkaren och lagat ett hål för första gången i mitt liv. Tandläkarskräck är inget jag någonsin belastats av - tvärtom. Jag ser fram emot tandläkarbesöken med förtjusning. Det är så sjukt avslappnande när dom rör runt i munnen med gummihandskar. Jag blir alldeles lugn och lite sömnig.
Idag har jag haft en annorlunda och lite småskrämmande upplevelse hos tandläkaren. För första gången i mitt konstaterades ett hål i min stackars tand. Jag är sjukt rädd smärta och fick både handsvett och hjärtklappning när dom förklarade vad som nu skulle ske. Jag förvandlades genast till Camilla 5 år. "Vad händer nu?", "Vad är det där?", "kommer det att göra ont?", "hur ont?" etc.
Det plockades fram en hästspruta utan dess like och jag lade huvudet lite på sned och frågade snällt om jag inte kunde få lite bedövning innan sprutan. Visst fick jag det men jag hörde allt en antydan till suck.
Behandlingen fortlöpte förvånansvärt smärtfritt och jag överlevde i allra högsta grad. Det betyder dock inte att jag låter min omvärld gå helt ovetandes om min nästan-traumatiska upplevelse. Kalaset gick ju trots allt på 788:- och när bedövningen släppte ilade det och gjorde faktiskt lite ont i tanden.
Beslutsångest är något jag nästan dagligen brottas med, inga undantag idag. Efter tandläkarbesöket åkte vi in till Västervik på jackjakt. På Vero Moda (av alla ställen!) hittade jag den allraste finaste bästaste jackan av dom alla. Dessvärre fanns den i flera fina färger och det gav upphov till ett smärre kaos i mitt huvud.
Jag har länge setat som eBay-hök och vakat över alla Pendleton-jacke-auktioner men i vanlig ordning gått bet. Dessutom är jag osäker på deras funktion i vinter. Kan funka utmärkt som höst- och vårjacka men jag är väldigt frusen av mig och behöver ett säkert skydd mot vinterkylan.
Nu är ju kanske inte Vero Moda-jackan den mest köldsäkra jackan men den var riktigt skön och snygg och förhoppningsvis ska den hålla måttet.
I provrummet. Ska jag? Ska jag inte? Notera min flaxande
vänsterarm och att min hand faktiskt saknas.
It's good to be back.
