Det här med hemmablindhet...
En skruv som legat på diskbänken i en vecka.
Varje gång jag torkar av bänken lyfter jag helt enkelt på skruven och lägger sedan tillbaka den på samma plats samtidigt som jag funderar över var fan den egentligen hör hemma.
I bakgrunden skymtar en trasig glasburk som ännu bara stått ett par dagar men som förmodligen blir kvar en stund till.
Christers hög med plektrum.
Vår radiogrammofon pryds av en liten hög på fem plektrum. De har legat där, ostörda och orörda, i flera månader nu. I likhet med skruven på diskbänken lyfts dessa ett par sekunder någon gång i veckan då det är dags att dammas.
Till en början hade jag seriösa funderingar på att lägga dessa på ett mycket bättre ställe då det störde mig fruktansvärt mycket att behöva samla ihop dem och lyfta på dem vid dammning. Nu har det övergått i acceptans, eller åtminstone någon form av förträngning.
Ett trasigt handtag.
Det här tar nog priset. I säkert ett halvår har vi saknat handtag på en av våra kökslådor. Det är egentligen inte svårare än att ringa alternativt gå till Hultsfred bostäder ABs kontor, säga åt dem att laga, öppna dörren där de kommer.
Varför?
Kommentarer
Postat av: mamma
Ibland blir det så, vi ser men gör inget det är nåt som bara är och som ska vara där. En acceptans som du sa.
Ni får väl ringa hyresvärden och få ett nytt handtag.
Kram
Postat av: mamma
Ja det är väldigt lätt att man blir hemmablind, man tänker varje gång att man ska lägga undan just den grejjen men det blir aldrig så.
Ni får väl ta kontakt med eran hyresvärd om handtaget.
Kram
Postat av: àrebours
http://www.youtube.com/watch?v=Y4GMPcjJLmA
Trackback
