All Good Things Come To An End
Jag trodde att det skulle kännas okej. Jag skulle ta det med ro.
Jag trodde det skulle kännas som en självklar sak, jag skulle vara så glad för din skull.
Jag trodde jag skulle gå förskonad, inbilla mig att vi har den sorts vänskap där vi alltid är så säkra på varann.
Så kändes det inte.
Kanske för att jag också hade inbillat mig om att detta skulle ske långt in i framtiden som planerat. Faktum är att jag någonstans tvivlade på att det skulle bli av överhuvudtaget. Hade det blivit av skulle jag dock varit väl förberedd. Vi hade haft chansen att träffas och reda ut allt. Vi skulle hittat varandra på nytt och på något sätt konfirmerat vår vänskap. Allting skulle kännas som förut fast annorlunda ändå. Nytt.
Allting hade blivit helt jävla perfekt och du hade bestämt dig för att stanna i Sverige.
Så blev det inte.
Jag som skulle ta det med ro ligger nu här och gråter hejdlöst. Det känns inte alls som en självklar sak - det känns förjävligt. Visst är jag glad för din skull men jag är också orolig! Att jag går förskonad är ren inbillning - trots allt, kommer jag att sörja.
Det har inte varit sig likt i vår relation det senaste året. Jag tror att min flytt till Hultsfred satte sina spår. Efter det blev det aldrig som förut. Nu är du på väg att flytta till Holland och jag antar att det är här det slutar.
För ungefär ett och ett halvt år sedan satt vi på köksgolvet i Christers och min gamla lägenhet. Vi var fulla och glada och levde här och nu. Det var du och jag och ingenting fanns det att sätta emot. Vi bad Christer tatuera in en evighetssymbol på insidan av våra vänstra vrister - som en symbol för vår vänskap.
Även om saker och ting idag ser annorlunda ut mot den natten finns det absolut ingenting jag ångrar med den tatueringen. Tvärt om. Jag är väldigt glad att vi gjorde den. Det är förmodligen en tatuering jag alltid kommer att kunna stå för - att du en gång var, och någonstans alltid kommer vara, min vän.
Jag trodde det skulle kännas som en självklar sak, jag skulle vara så glad för din skull.
Jag trodde jag skulle gå förskonad, inbilla mig att vi har den sorts vänskap där vi alltid är så säkra på varann.
Så kändes det inte.
Kanske för att jag också hade inbillat mig om att detta skulle ske långt in i framtiden som planerat. Faktum är att jag någonstans tvivlade på att det skulle bli av överhuvudtaget. Hade det blivit av skulle jag dock varit väl förberedd. Vi hade haft chansen att träffas och reda ut allt. Vi skulle hittat varandra på nytt och på något sätt konfirmerat vår vänskap. Allting skulle kännas som förut fast annorlunda ändå. Nytt.
Allting hade blivit helt jävla perfekt och du hade bestämt dig för att stanna i Sverige.
Så blev det inte.
Jag som skulle ta det med ro ligger nu här och gråter hejdlöst. Det känns inte alls som en självklar sak - det känns förjävligt. Visst är jag glad för din skull men jag är också orolig! Att jag går förskonad är ren inbillning - trots allt, kommer jag att sörja.
Det har inte varit sig likt i vår relation det senaste året. Jag tror att min flytt till Hultsfred satte sina spår. Efter det blev det aldrig som förut. Nu är du på väg att flytta till Holland och jag antar att det är här det slutar.
För ungefär ett och ett halvt år sedan satt vi på köksgolvet i Christers och min gamla lägenhet. Vi var fulla och glada och levde här och nu. Det var du och jag och ingenting fanns det att sätta emot. Vi bad Christer tatuera in en evighetssymbol på insidan av våra vänstra vrister - som en symbol för vår vänskap.
Även om saker och ting idag ser annorlunda ut mot den natten finns det absolut ingenting jag ångrar med den tatueringen. Tvärt om. Jag är väldigt glad att vi gjorde den. Det är förmodligen en tatuering jag alltid kommer att kunna stå för - att du en gång var, och någonstans alltid kommer vara, min vän.
Kommentarer
Trackback
