Für Elise och Kalle Johansson
Jag brukar i de flesta avseenden känna att det där med barndom och tonårstid är ett avslutat kapitel som jag inte har några som helst behov av att återuppleva men ikväll fick jag en slags uppenbarelse som liksom slog mig på käften. Helt plötsligt fick jag någon slags utomkroppslig upplevelse och det kändes som att jag såg mig själv med någon annans ögon (bildligt talat alltså, det vore äckligt annars) och insåg då vilken feg och ängslig Camilla jag blivit.
Jag har blivit rädd för allt. Allt allt allt. Jag är ständigt ängslig och alltid beredd på det värsta. Jag vågar inte längre ta risker och sväva ut som jag kunde göra förr (och tro mig, det gjorde jag!). Jag har blivit torr och rationell.
För förmodligen första gången på... ja, någonsin, kan jag längta tillbaka till tiden innan och under högstadiet, eller åtminstone önska att jag kunde återfå åtminstone hälften av den naivitet, impulsivitet och total avsaknad av rädsla jag en gång besatt.
För att spinna vidare lite på det ämnet kan jag inleda dagsrapporteringen med att berätta att jag aldrig tidigare i mitt liv har haft ångest i samband med prov eller besked om provresultat - förrän nu.
Idag var det tentamensutdelning och jag fick handsvett redan när jag slog upp porten till universitetet. När det väl var dags för läraren att ropa upp namnen och dela ut tentan med resultatet kändes det som om det bodde en slagborrmaskin i min bröstkorg. När tentan fanns i min hand och pryddes av ett G kunde jag återgå till normal människa igen.
Just nu håller vi på med kvalitativ metod i skolan och ska observera samt utforma en intervju kring ett fenomen. Vi har valt att observera en flygel. Det låter inte klokt men det är det! När flygeln står i en universitetsaula kan det bli himla intressant.
Den i princip enda förutfattade meningen vi gick in med var den här med Für Elise och Kalle Johansson. Hur fan kommer det sig att det är, ofta endast, just dessa två melodier som människor i nio fall av tio lyckas frambringa i mötet med ett piano?
Idag observerade vi flygeln, eller människors relation till flygeln, i två timmar. Totalt fyra personer slog sig ned och började spela. Det blev Für Elise och Kalle Johansson i fyra fall av fyra.
I det sista fallet varvades melodierna med varandra i tjugo minuter. Där fick vi dock höra hela versionen av Kalle Johansson och det fick i alla fall mina ögonbryn att höjas då det inte hör till vanligheten. Jag fick nämligen själv lära mig hela melodin av min pappa när jag var liten så man skulle kunna räkna mig som en tvättäkta Kalle Johanssonare.
Jag har blivit rädd för allt. Allt allt allt. Jag är ständigt ängslig och alltid beredd på det värsta. Jag vågar inte längre ta risker och sväva ut som jag kunde göra förr (och tro mig, det gjorde jag!). Jag har blivit torr och rationell.
För förmodligen första gången på... ja, någonsin, kan jag längta tillbaka till tiden innan och under högstadiet, eller åtminstone önska att jag kunde återfå åtminstone hälften av den naivitet, impulsivitet och total avsaknad av rädsla jag en gång besatt.
För att spinna vidare lite på det ämnet kan jag inleda dagsrapporteringen med att berätta att jag aldrig tidigare i mitt liv har haft ångest i samband med prov eller besked om provresultat - förrän nu.
Idag var det tentamensutdelning och jag fick handsvett redan när jag slog upp porten till universitetet. När det väl var dags för läraren att ropa upp namnen och dela ut tentan med resultatet kändes det som om det bodde en slagborrmaskin i min bröstkorg. När tentan fanns i min hand och pryddes av ett G kunde jag återgå till normal människa igen.
Just nu håller vi på med kvalitativ metod i skolan och ska observera samt utforma en intervju kring ett fenomen. Vi har valt att observera en flygel. Det låter inte klokt men det är det! När flygeln står i en universitetsaula kan det bli himla intressant.
Den i princip enda förutfattade meningen vi gick in med var den här med Für Elise och Kalle Johansson. Hur fan kommer det sig att det är, ofta endast, just dessa två melodier som människor i nio fall av tio lyckas frambringa i mötet med ett piano?
Idag observerade vi flygeln, eller människors relation till flygeln, i två timmar. Totalt fyra personer slog sig ned och började spela. Det blev Für Elise och Kalle Johansson i fyra fall av fyra.
I det sista fallet varvades melodierna med varandra i tjugo minuter. Där fick vi dock höra hela versionen av Kalle Johansson och det fick i alla fall mina ögonbryn att höjas då det inte hör till vanligheten. Jag fick nämligen själv lära mig hela melodin av min pappa när jag var liten så man skulle kunna räkna mig som en tvättäkta Kalle Johanssonare.
The Rattletones till Spanien!
WOOOOHOOOOO!!!
Vår första utlandsspelning är bokad!
I april 2011 spelar vi på Valencia Hall Party!
Jag vet inte hur många gånger jag fantiserat om hur det skulle vara att öppna inboxen på
Myspace och motta ett mail från en utlandsarrangör. Om och om igen har jag lekt med tanken. Drömt.
Igår hände det. Igår hände det verkligen.
Nu är det 520 dagar kvar tills festivalen drar igång.
Det är helt jävla fantastiskt att hårt arbete faktiskt lönar sig.
Vår första utlandsspelning är bokad!
I april 2011 spelar vi på Valencia Hall Party!
Jag vet inte hur många gånger jag fantiserat om hur det skulle vara att öppna inboxen på
Myspace och motta ett mail från en utlandsarrangör. Om och om igen har jag lekt med tanken. Drömt.
Igår hände det. Igår hände det verkligen.
Nu är det 520 dagar kvar tills festivalen drar igång.
Det är helt jävla fantastiskt att hårt arbete faktiskt lönar sig.
